Historia

 

De äldsta gärdesgårdarna var s.k. flätgärdesgårdar som började tas i bruk under järnåldern. Dessa hade enkla stolpar, med ca 0,5 meters avstånd. Flätgärdesgårdarna fanns kvar under hela medeltiden i städerna, medan man på landsbygden under perioden 1000-1300 successivt övergick till den även för nutida människor utseendemässigt bekanta hankgärdesgården. De äldsta kända arkeologiska fynden av hankgärdesgårdar i Sverige har gjorts i Leksand, där man hittat rester av sådana från 1000-talet. Avståndet mellan störparen i en hankgärdesgård var under medeltiden 0,3–0,4 m men ökade senare till 1–1,5 m vilket var ungefärligt standardmått under 1700-talet. Vilket avstånd som används beror också på lokala traditioner. På Gotland är det vanligt med omkring 0,6 m.
I vissa trakter där man haft brist på virke har istället stengärdesgårdar använts. Då man behövt särskilt stabila gärdesgårdar, exempelvis för att hindra svin att ta sig in på gärdena, har man använt gärdesgårdar av skiftesverk.
När ståltråden blev vanlig på den svenska landsbygden ersattes vidjorna ibland av ståltråd, men de gärdesgårdar som reses numera reses ofta i kulturhistoriskt eller dekorativt syfte och då används metoden med vidjor.